Senaste Nytt från Iskas Kennel /Heidi

Alla goda krafter sattes in för att lösa det här problemet (förestående operation med lång rehabilitering därefter) och till slut med två kennlars medverkan och den ena kennelinnehavarens välvilja att skjutsa oss till Enköping, gick det vägen. I Enköping sammanstrålade vi med en familj som skulle till Umeå efter att ha varit i Västerås på besök. Massor av tel. samtal och samtal innan vi kom så långt åkte han till slut iväg till en familj där både man och hustru älskar sina hundar. De köpte honom. Det där med utställningar, ja det får vi se hur det blir med det. Jag ska i alla fall se till så familjen blir medlemmar i taxklubben.

Jag önskar “Mitja” all lycka i världen och likadant familjen som tar honom till familjemedlem. Underbara promenader ska du få “Mitja”. Din uppfödare och första matte kommer alltid att minnas dig med värme och all värme DU gav. Tacksamt kommer jag också att minnas alla som hjälpt till med tex promenader här hemma, utställningsvisning och spårprov och så det långa sega sökandet av rätt familj för honom. Tack alla vänner

Mitja

24 maj

Här har vi Iskas Wanna, stammor på Sagorikets kennel, på kennelns hemsidas paradbild.

Hon är veteran numera, ställdes ut på Stockholms cockerklubbs inoff. uställning för alla raser den 16 maj 2009.

Många raser var representerade och där placerade hon sig på 5:te plats.

Det är trevligt för mig att läsa:

Reservplats Iskas Wanna Dvärgtax Långhår.
Ägare: Birgitta Wennerström Sundbyberg
Uppfödare: Heidi Lind

6 maj

Kamé, numera 8½ år gammal och fortfarande en ljuvlig, trivsam, gò och klok liten hund har varit med mig i Finland. Jag berättade på min blogg om dessa lyckade och händeserika dagar tillsammas med henne men jag berättade inte riktigt allt, det dramatiska som hände och som kunde ha ändat hennes liv:
Vi bodde i en liten trivsam och renlig stuga precis över vattnet. Visst var stugan gammal men inte så att man direkt tänkte sig att här behövs det lägga ut råttgift. Det hade i alla fall gjorts men tyvärr fick jag veta det först ett dygn senare. Kamé hade ju gått fritt inne så inte kunde jag heller veta om hon tuggat i sig något smått diffust från något hörn av stugan. Hon drack lite men inte onormalt mycket och mat ville hon inte ha. Jag hade bytt foder förut och hon hade visat sig ointresserad av mat redan för någon dag sedan så inte såg jag hennes matvägran som ett nytt problem och/eller kopplat till råttgift. Kanske hade hon ont i halsen och därför inte ville äta. Så fick jag då veta att råttgift hade lagts ut - började i´akta`henne närmare, försökte ringa veterinär (telefonen upptagen) men vände mig till sist till Apoteket. Där bad de mig ta reda på vilket preparat hon ev. fått i sig. Nya samtal för att försöka få tag på mannen som äger stugan vi bodde i. Det var lite knepigt men lyckades till sist. Inte visste han vad preparatet hette men det var köpt i handelsboden. Jag fick ta bilen och åka till Korpo handelsbod. Preparatet de saluförde togs fram och med vetskapen om namnet for jag iväg till Apoteket för kontroll där via nätet om den verksamma substansen. Allt klarnade men K-vitaminet som skulle ta bort effekten av giftet hade de inte hemma. Jag fick ta mig vidare via färja till en annan ö för att få tag på det. Doseringen var däremot knepig att få till då Kamé väger endast 5 kg men det gick ju.
Nåväl, Kamé fick sin medicin.
Inte såg hon ut att vara sjuk direkt men åt ju ingenting, inte heller kissade hon. Hon hade svårigheter med kisset, bara mindre mängd fick hon ur sig dessa dagar. Annars var hon som förut, alla älskade henne och hon kom dem till mötes och visade sig glad.
Först den 7:de dagen av vår resa klarnade allt. Vi var inne hos min f.d. svägerska och där helt plötsligt kissar hon INNE på golvet, en jättepöl. Hon som aldrig kissar inne - men nu just nu släppte väl krampen över njurarna eller vad det nu var för nu KUNDE hon. Med detta kiss kom också en liten klutt, som jag såg det, en klutt med levrat blod. Alla vi tre som var där stirrade på detta och insåg att då hade hon i alla fall smakat av råttgiftet. Nu fungerade kisseriet igen!
Först då vi kommit hem igen åt Kamé, en halv portion mat och nu är hon precis som förut igen, återställd och frisk.

16 febr

Det här är Iskas Märta-Louise, Kamés dotter från det hon var valp.
Henne, nu några år senare fick jag följa i utställningsringen, igår.
Jag åkte till utställningen spänd på vad jag skulle få se.
Jag har inte sett Märta sen hon gick till sin familj som åtta veckors valp.
Vad jag hade på näthinnan från den dagen var en robust valp med kraftig benstomme och en vacker utfylld nos
Jag var nu rädd att hon skulle vara för stor och kraftig.
Min tillfredställelse var stor då jag upptäckte en frimodig liten hund som påminde starkt om sin mor.
Ock, så fick hon ett CK också, alltså ett omnämnande att hon var av certifikatkvalitet, en vacker hund, bekräftat officiellt av domare.
Jag blev riktigt glad. Nu återstår att se om familjen vågar sig på att ta en kull valpar efter henne.
Jag håller tummarna så de vitnar

5 juli

Något man som hunduppfödare bara inte får missa är Världsutställningen i Stockholm 2008. Lär inte komma hit igen under min livstid så.....
visst, jag var där.
Sammanfattningsvis såg jag en urläcker vetefärgad strävhårig tax, så otroligt fin. Så vann den också och så såg jag dessutom där på utställningen en hundras jag aldrig sett förut. Vet inte vad rasen heter men mannen med hunden talade något språk jag inte kunde sa att den var från Marocko. Jag gissade från början på att det kanske var en Sarplaninac (en Jugoslavisk hund) men det var det inte. Den var lite mindre och den var av herdetyp. Den hade glosögon som många Siberian Huskys har. Den här individen hade hängande spenar. Mannen/ägaren sa att den hade 9 v gamla valpar hemma. Det finns regler för hur tidigt inpå en valpning en hund får ställas ut. Jag kan tänka mig att den här slunkit igenom lite för tidigt. Fin var den i alla fall.

30 juni 2008
Nu har den underbaraste av alla taxar somnat in, mätt på lyckliga dagar, intressanta upplevelser, översvallande kärlek och varmt omhändertagande.

Ännu för ett par dagar sedan träffades vi där ute. Hans steg var fortfarande fjädrande och pälsen glänsande och mjuk i handen. Idag var stegen tunga, pälsen sträv och lämnade en känsla av smuts på handen då man klappade honom. Cancern hade hunnit ifatt. Han var inte sig själv, bara oändligt trött. Det var dags för den sista tjänsten.

En trött liten vift på svansen och han var redo. Vi var där, matte och jag.

Den finaste, goaste tax man kan tänka sig har gått bort.

26 maj

Ett hundliv.
Fick ett samtal idag om en av mig uppfödda hundar som nu gått hädan.

Tankarna vandrar bakåt, mina tankar om hur det började.
Den killen, vacker och med ett underbart temperament fick jag tillbaka då han var c. 1½ år gammal. De hade haft honom lös, den första familjen, då och då. Ibland kom han tillbaka och ibland fick de hämta honom efter dessa utflykter. Jag fick honom alltså tillbaka och nu sökte jag en ny familj för honom.

En dam hade via bekanta fått veta detta och hon kom för att spåna lite grann om hon skulle våga sig på att köpa en hund. Hon var nämligen allergisk. Maken hade alltid längtat efter en men fått avstå pga.. hennes allergi. Han var jägare och skulle nu strax gå i pension. Hon hade börjat tänka på detta om hund på sistone. Hon kom alltså för att fundera här på plats - en möjlig vuxen hund - kanske det skulle gå bra? Hon tänkte på sin make som alltid velat ha en. Så frågade hon; Om jag nu köper honom och det inte går bra får jag då lämna tillbaka honom? Mitt svar var nej. Om din make längtat efter hund så länge, skulle du då beröva honom hunden? - sa jag. Nej då får du medicinera så han får behålla den! Hon höll ju med och köpte hunden. Några dagar senare blev denna ljuvliga hund en överraskningspresent på mannens födelsedag. Sonen hämtade den tidigt på morgonen. Mannen visste inte till sig av glädje. Lasse blev älskad från första stund. Många gånger en tid framöver dagligen var husse tvungen lyfta upp Lasse nära sin kind för att riktigt få känna på lyckan av att få äga en så vacker och älskad hund.

Åren gick i samförstånd med trivsamma promenader men en jakthund fick Lasse inte bli trots intresset för klövvilt. Två gånger kom Lasse nämligen inte tillbaka. Trots pejlutrustning vågade inte husse släppa honom. Det fanns för många småvägar runt omkring och så vildsvin. Lasse blev sällskapshund.

Idag fick jag veta att Lasse fått sluta sina dagar.
Han fick en hederlig begravning ute på landet. Lasse blev 14 år, nästan 15. Sörjes förståss både av husse och matte (som aldrig kände av sin allergi under åren som gick) och många fler. Labradoren de övertog för ett tag sen behöver ju rastas och dotterns strävhårstax behöver få komma hemifrån ibland då husse och matte ska bort så allt det där svåra viker undan snart . Livet är ju sånt. En dag tar det slut. De goda varma minnena finns kvar.

Påsk

Skärtorsdagen.

Vi har nyss varit ute, Kamè, Miro och jag. Vi tog en promenad, utan koppel på Miro. Jag brukar börja med koppel väldigt sent för att få in följsamheten....och så är det lite jobbigt också med två, isynnerhet som koppelvanan bör läras in först. Det viktigaste nu är följsamheten och att han får ett hum om var man ska kissa och bajsa.

Väl hemma igen brakade det loss, full fart! Han hittade sin tygknut, en hundleksak av tyg knuten till formen av ett hundben. Den greppade han och då svarade Kamè på inviten. Båda hundarna drog och ruskade åt var sitt håll. Vem som vann? Miro så klart. Jag tror hon vill ha honom till en tuffing. Strax efter tog hon fram ett hundben i oxhud. Det hade jag haft under natten i en kopp med lite vatten i, bara i ena ändan, så det skulle bli lättare komma igång med. Den tog hon och gömde strax åt sig, puttade osynlig jord med nosen och täckte benet för att ha till en annan gång. Det lär vara Miro som med lätthet hittar det.

Nu sitter han i knäet. Det tycker han inte är så roligt, full rulle ska det vara. Han trivs i famnen egentligen bara då han varit ute och sprungit och blivit kall. Då boar han gärna innanför jackan då vi är på väg hemåt under promenaden. Nej någon knähund vill han inte vara men lite av det ska vi väl locka fram ändå.
Han förändras nu varje dag. Pälsen är inte lika lämmelaktig längre som jag tyckte den var förut. Nosen blir längre och han samspelar redan på ett helt annat sätt än för en vecka sedan.

Hur jag ska få slut på Kamès mjölk är lite knepigt. Jag har försökt försörja den lilla herrn med annan mat men se han vill helst tära på mamma - och hon säger sällan ifrån. Jag vill ju inte att Kamè ska få så lite mat så hon blir glåmig och vinglar omkring här långt ifrån sitt sanna jag. Det måste väl ge sig trots att Miro inte lämnar moderhuset ännu på ett tag.

Miro är såld till en tidigare valpköpare som köpte sin första hund av mig redan 1991. Nu går hon i pension men först i slutet av maj. Så länge ska han stanna kvar här hemma. OK, jag tar jobbet att fostra och leda killen i 10 veckor till. Vet inte varför jag gör det egentligen men .... vi går i alla fall mot vår.

Den lilla krullhåriga valpen ; Curly Coated Retrievern Winnie flyttade så småningom - till Västerås. Hon har det bra, ersatte en 12 årig hane som flyttat till de sälla jaktmarkerna. Länge tänkte jag på Winnie med saknad. Hon var underbar men jag tog mitt förnuft tillfånga. Det räcker så bra med min Kamè.

Nu har Kamè sin sista kull!
EN valp finns, en - och jag ska inte behålla den. Han söker en egen familj, blir lev. klar vid påsk. Han är fin, har mycket päls och är en riktig slickepott. Svansen går på den lilla då han hälsar och han är inte 5 veckor ännu. En ljuvlig valp helt enkelt.
Pappa till valpen är flerfaldig champion och mycket trevlig, mamman är lika trevlig och har CK och BIM på utställning. Kanske kommer han att visa framtassarna på utställning då han blir stor men jag eftersträvar inte det i första hand(det kan bli en extra bonus i hundägandet om man vill det sedan). Han behöver en familj som lika uppenbart är förtjust i sin hund som helbrodern Kofi fick.

Hör av dig om du har möjlighet att ha hund och funderar på att köpa en. Taxen är en mycket trevlig familjehund och kan också användas till t.ex. eftersök. En vacker långhårig tax väcker oftast positivt uppseende. Insatt 24 feb. 2008

September 2007

Återigen en valp i huset.

Ute småduggar det. Vi har varit ute med hjälp av en bur på hjul. Jag lånade en. Det var slitigt att bära ut valpen flera gånger om dagen. Nu går det bra. Hon kissade och bajsade direkt nu på gräsmattan (för hon hade ingen chans till annat) taxarna med. Det var bara omständiga Lalibela som väntade till nästa tur med bajset. Två taxar bor nu tillfälligt här hos mig över helgen.
Valpen ligger på en liten madrass här väldigt nära mig. Hon tittar in där hon ligger på diamantfinkarna som skorrar och har sig två meter bort. Fåglarnas bo är sedan länge färdigt och hanen jagar sin hona för parning men hon håller undan. Oftast sitter hon vid ingångshålet till boet där hon får vara ifred. Enligt uppgift kan de här fåglarna häcka när som helst under året vilket inte kanariefåglar gör. Det är ljuset och värmen som bestämmer och naturligtvis fodret. Jag tycker fåglarna är lite för tjocka och det är negativt inför häckning. Det kanske inte blir nå`t.
Nu sover hon den svarta krullhåriga valpen. Taxarna har krupit in i de papplådor jag gjort i ordning för dem. De har sina egna mjuka filtar med sig så det är ombonat och skönt. Lalibela är en mästare i att sno in sig i filten. Man får riktigt reda ut det där för att hitta henne.
Papegojan Madam Pompi-doo fick ett torkat fikon för en stund sedan. Det har hon plockat med. En bit i näbben, en genom burgolvets galler ner i tråget där hon inte kan plocka upp det mera, vilket hon heller aldrig försöker. Javisst ja hon fick en halva till i skålen. Nu plockar hon i sig av den med.
Igår sa hon någonting igen, kunde inte uppfatta vad. Kanske var det assyriska. Hon bodde ju med det språket omkring sig också i c 3 år.
Om två timmar ska jag gå ner till tvättstugan men först ytterligare en gång ut med de här gullhönorna. Dimman tjocknar där ute nu eller kanske regnar det riktigt intensivt. Det är nog regnet de lovade.

Drömmar som strömmar...
(onödigt knackande på tangenterna).

Tänk vad drömmar kan vara levande ibland, alla detaljer man ser i drömmen.
Jag gick på en gata i en gammal stad med många vackra så vackra stenhus. Jag hade nyss köpt en liten fin hundvalp, en roströd strävhårig terrier med framåtvikta öron. Den var så fin och framåt, så där 4-5 månader gammal. I famnen ville den inte vara särskilt lång stund så den fick springa efter då och då. Jag hade fått köpa valpen väldigt billigt och jag var så glad över den pigga hunden.

Så skulle jag då hemåt som tillfälligt var min dotters bostad i den här främmande staden i något främmande land, vet inte vilket - och hittade inte huset! Jag gick och jag gick och kom in i ett område som liknade det jag upplevde en gång i Gdansk. En gata med likadana hus där judarna bodde innan de deporterades. Alla trappor och dörrar såg precis likadana ut.
Men så såg ju dörren och trappan till min dotters bostad ut också! - men vilken?
Valpen -
var var den? Valpen var försvunnen. Det var snömodd på marken. En gammal mager man i 40-talskläder satt på en spark utanför en källarnedgång. I famnen hade han en kartong med flera paket smör i. En kvinna, förmodligen hans dotter kom ifrån källaren med ytterligare smörpaket. Jag frågade dem om de sett valpen. Nej ingen hade sett valpen. Jag sökte efter den men också efter den där dörren dit min nyckel skulle gå, till min dotters bostad. Skulle jag försöka sätta in nyckeln på måfå i någon av dörrarna, men om någon var hemma och hörde det och sedan öppnade dörren? Då skulle de tro att jag var en inbrottstjuv. Hittade inga lösningar på mitt problem, bostaden och valpen.
Oron....
- slutade med att jag vaknade.

Jag har varit ute och åkt - och Kamè också på sitt håll. Kamè fick följa Aini till Jämtland (kommer tillbaka i morgon tillsammans med Rowena och Lalibela som sedan ska stanna hos mig ett par dagar då Aini ska bort) för att jag skulle iväg. Det är mycket som ska planeras in då man är ensamstående och inte kan ta hunden/hundarna med. Men allt går då man kan hjälpa varandra.

Jag åkte alltså på en bussresa med hemligt mål tillsammans med PRO. Vi var ett 90-tal i två bussar.
Småvägar genom jordbrukslandskap. Vädret passade oss precis, soligt och utan alltför mycket värme.
Till vår förvåning blev det ett kyrkobesök med präst, kantor och kyrkvärd som första punkt. Prästen var lättsam och hade humor, kantorn spelade och vi sjöng och kyrkvärden berättade om kyrkan vi satt i - Fröhults kyrka. Att ta 90 stycken pensionärer till en kyrka för gudstjänst kan ju gå (någon enstaka stannade ute och lyckades under tiden få tag på ekologisk honung) men visst är det lite vågat - eller? Tänk om hälften av oss varit muslimer?
Därefter fortsatte vi till Grönsöö slottspark www.gronsoo.se ett slott jag aldrig hört talas om. VÄRT ATT SE OCH UPPLEVA. Slottsparken och anläggningen var vilsamt skön och utställningen om märkliga ting likaså intressant.
En bod i det gamla vagnslidret fanns också att köpa något vackert från, bl.a. fanns där två stora konstglasfat föreställande snäckpaviljongen från parken och så ett med Grönsöö-äpplet (en egen äppelvariant slottet tagit fram). Dessa två glasfat går bara att köpa just där, mycket vackra förståss.
Men!- Drottning Kristinas lind - från 1623 måste jag nämna: Linden är alltså drygt 380 år gammal och tillhör en av de tio äldsta parklindarna i europa! Knotig, delvis urgröpt som en gammal ek stod den där som en bastant matrona - men grön ännu. Nästan under dess krona alldeles bredvid växte ett yngre exemplar ditplanterad av HM Drottning Silvia 2002 var det visst. Denna yngre lind är av samma genetiska material som denna gamla från 1600-talet.
Mycket gamla hästkastanjer som överträffat sig själv i ålder prydde alleèn men de kommer snart att tas bort och ersättas av nya. Sökte där under träden efter kastanjer att ta hem. Lusten att sätta dessa i jorden kom på mig men var finns en plats som får vara orörd i några hundra år. Jag slog bort tanken - och steg ånyo på bussen.
Nu skulle vi till värdshuset Måns Ols och äta en god middag och sedan ta oss hem igen. Lyckad septemberdag.

26 augusti 2007

Så har igen ett helt år förflutit sedan förra besöket på Ulriksdals slott. Nu var det alltså dags igen för Östsvenska taxklubbens utställning. Återigen strålande sol, vänliga människor och vackra hundar. T.o.m. förra årets Somaliska bröllop upprepade sig där i slottsparken men ingen prins att hälsa på denna gång.

Ilja, Gandalf, krösa-Maja fick jag träffa igen, alla med kennelnamn Sagorikets. Grannfamiljens korthårsvalpar var också där och visade upp sig med bravur. En trevlig utställning som alltid på Ösv. taxklubben och så dessa trevliga människor. Vad vore en utställning om än med bästa tänkbara omgivningar och arrangemang om människorna gick omkring med vassa armbågar och hätska blickar mot medtävlandena? Nej allt var väldigt trevligt.

Väl hemma igen hade jag fått ett mail från en kusin som studerat släkten bakåt, och det var med nya intressanta nyheter. Hon hade hittat uppgifter om en släkting, som vi trott var hittebarn. Det visade sig att pojkens mamma tjänade som piga. Hon hette Stina. Hennes första barn var en flicka, som dog i rödsot, andra denna pojke som lämnades bort som 4 åring till "Jonas i backen". Så småningom blev pojken framgångsrik och förmögen. Modern däremot fick ytterligare barn varav ännu någon dog, gifte sig till slut med en gammal man. Då mannen i sin tur dog betecknades Stina som "lösdrivare". Mannen i mitt album är en ättling till sonen som lämnades bort.
Jag tycker inte att livet var bättre förr, inte i alla fall om man går så här långt bakåt i tiden. Ock fattiga människors lott var verkligen inte avundsvärd. Vi får vara rädda om människovärdet och jämställdheten i vårt nuvarande samhälle. Ska vi tumma på det?

Augusti 07

Tänkte att ni alla skulle få gotta er i vackra och gosiga valpar, inte från Iskas utan från Sagorikets kennel denna gång. Visst är de väl underbara? Alla är tingade (men till advent bör det finnas valpar där till salu på nytt

JANUARI 2007

Jag fick några bilder på Charmören af Stockholms Söder alias Sixten. Det är en Iskashund förstås 11 år.

Vänlig, älskad och igenkänd av många många på Söder. De har i alla år vandrat runt där, hälsat på alla och fått otaliga leenden och klappar under åren.

Matte en bra bit över de 80, smal och med kvicka rörelser. Ett hälsorecept för dem båda dessa promenader.

Hemma ligger killen ofta uppe vid fönstret och kollar sin gata, ja som en katt.

JANUARI

Idag 28 jan. har jag varit med och "begravt" en förening, föreningen Finlandssvenskar i Södertälje som alltså nu upphört. Sorgligt, det kändes som att vara på en riktig begravning.

Allt föreningsliv verkar ju sega sig fram som i sirap, ingen vill vara med i en styrelse och dra verksamheten. För denna förening gick det till sist så här.

Finlandssvenskarna som kom hit till staden runt 60-talet börjar ju nu känna av åren. Det förstår vi men det är sorgligt ändå då allt ska upphöra. Tungomålet, dialekterna, allt det avslappnande välkända, den vänliga samvaron, de mustiga skämten, levnadsvisdomen och de gemensamma erfarenheterna får vi nu söka från andra sammanhang. Jag saknar er alla redan, ni fattas mig.

Heidi.

JANUARI -07

Kamé vill inte löpa.

Kanske är det den konstiga vintern eller kanske för att det varit så rörigt med extra hundar ett tag här hemma. Inte vet jag.

Hon har fyllt 6 år och visst kan det bli en sista kull än innan hon fyller sju men det lutar nog åt att sista kullen på kenneln tagits (trots att ingen som känner mig tror riktigt på det).

VILKEN DAG! Strålande sol och hundar, hundar och igen hundar. Det var utställning förståss och på den vackraste av platser, Ulriksdals slottspark. Jag ställde inte ut men vi var där- ändå. Träffade bekanta och tittade efter om någon glans kunde tillfalla Iskashundar eller dess avkommor. Jodå. Dottern till Iskas Kopek (Kame´s bror) fick ck och Wanna ståtade med avelsgrupp. Bland korthåren var det kennel Dualis som tog hem allt som var möjligt sades det mig efteråt. Grattis! Många var nöjda med dagen och andra får jobba på det där att visa hund. Trägen KAN faktiskt vinna! Den som växte av stolthet över sina ck`n ja så det knakade var nog ändå Sagorikets kennel. En milstolpe för en ganska ung kennel.
Grattis!

Jag njöt av den vackra slottsmiljön där jag strosade omkring lite här och där. Träffade på en celebritet En prins av Thailand. Jo det är sant!
Hade hört tidigare under dagen att Ulriksdals trädgård hade högvördiga gäster och så helt plötsligt kommer där ett annorlunda följe gående. En man kom fram och ville fota oss svenskar (som han trodde) som satt där på en parkbänk (ett svenskt par från Västkusten, en finländare och en ryss var vi ju). Visst fick han väl göra det. Då säger han att mannen bredvid honom är prins av Thailand och denna man gjorde därpå en österländsk hälsning åt vårt håll vilken vi besvarade. Så idag har jag hälsat på en prins!
Det fanns mer exotiskt att se på denna dag. Inte vet jag om det var prinsar eller bara vanligt folk som firade bröllop men trummor, dans, vita kläder, svarta kostymer och en överdådig bröllopsklänning fick vi se lite på håll från utställningen. Bröllopsföljet hade sitt ursprung i Eritrea.

Över allt detta en generös sol och underbara moln på en blå himmel i denna vackra park.

, nu är det länge sedan jag skrivit. Dagarna bara går, varje dag har jag haft inbokat på vårdcentralen eller något annat. Idag är jag i alla fall ledig för städ och tvätt.

Igår lämnade jag ifrån mig mina sista Katarinaparakiter. Jag mötte upp vid Strängnäs och åkte därefter och hälsade på den fantastiskt pigga damen med den 14 åriga likaså pigga taxen "Pillan" som kommer från mig. Denna Pillan har hela sitt liv sprungit i trappor och har alltid varit helt frisk. Hör och ser fortfarande, vänlig och fin, inte alls grå om nosen heller, slank.Problemet för henne nu p.g.a. avsaknaden av vet. besök är att tänderna nu blivit väldigt dåliga och hon kan väl knappast sövas längre för ålderns skull.

SKÖT OM ERA HUNDARS TÄNDER för allt i världen!

Jag hade en rysk väninna med mig. Hon har inte sett så många svenska hem så det var roligt ta med henne just dit. En 83 åring som påtar i jorden varje dag och håller kliniskt rent i sitt hus - och cyklar. Ja hon är fantastisk. Trevlig också. Själv känner jag mig bredvid henne som betydligt äldre än hon.

Jag fick ett mail med foton: Mitt barnbarnsbarn, bakom henne mormorsmor (vilken vacker kvinna, eller hur?). den rödhåriga likaså vackra kvinnan är mitt barnbarn och bakom henne hennes moster. Allt detta i en gunga som förr var vanlig i Finland. Jag älskar dessa barndomens gungor.

Ja, jag är hemma nu efter att ha semestrat en dryg vecka hos vänner och hälsat på lite taxar också( och en Dansk/Svensk Gårdshund). Har haft det så bra man någonsin kan drömma om. Har simmat i havet (och slagit mig lite på rundslipade stenar i bränningarna men det talar vi tyst om) och i ljuvlig sjö, badat bastu förståss, ätit gott, bl.a. kroppkakor (som jag önskade färska och nygjorda. Man fick beställa på Öland). Jag har pratat med kor som låg och idisslade vid grusvägen och jag har spanat efter snart helt utblommade blomster och djur av alla de slag. Cikorian har jag sett och Gulmåra och vissnande Blåeld, svalor och buskskvätta eller vad det nu kunde ha varit, någon mindre rovfågel såg jag också, vildkaniner och kameler. OCH Havet med alla dess skiftningar, Blå Jungfrun, Neptuni åkrar. Det går inte att upprepa allt. Allt detta sköna finns dock lagrat för kommande vinterkvällar hos mig (säkert också hos Kamé).
Kame` har varit så lös och ledig bara en hund kan önska sig. Hon har skött sig med den äran och vunnit nya vänner varje dag.
Och väl hemma igen fick vi ett tel. samtal från Hiawatha. Allt är bara bra där och mitt hjärta gläds över detta.

Sidan uppdaterad

2012-01-09 18:10