Hiawatha eller Holger som han också ibland kallas för,
har varit min vän sedan han kom som valp ,
importerad från Rita Jensen i Danmark.
Lugn, godmodig och gullig med valpar, lydig och vacker levde vi
tillsammans i 7 år.
Han hade ställts ut med pampiga titlar som följd och blivit pappa. En
ljuvlig hund, den bästa.
Nu tyckte jag ändå det var lämpligt att han fick pensioneras.
Han flyttade och kom helt naturligt in i en ny familj som hade haft
hund från mig förut och blev där direkt uppskattad och älskad.
Vi träffades då och då fortsättningsvis. Han hade det skönt.
Husse blev hans närmaste. De var jämt tillsammans, men då hände det
olyckliga för alla, Husse avled.
Grindur som fanns i samma hem och växt till sig, 3 år nu, ville inte
släppa på första platsen hos matte.
Med ålderns rätt försökte ju Hiawatha ta den. Slagsmål som aldrig
slutade blev följden. Det gick ju inte.
Hiawatha kom tillbaka till mig, nu 10 år erfaren.
Han kände sig visst lite splittrad den första tiden, kanske uppjagad
efter alla slagsmål men samma underbara hund är han ju och trygg igen.
Ingen slagskämpe egentligen.
Tyvärr måste jag hitta honom nu ett tryggt hem på nytt. Det går inte
för mig att ha honom kvar.
Hiawatha behöver få "läsa sina morgontidningar" där ute och han
behöver människor som kan uppskatta och älska honom.
Det är hans rättighet.
30 juni 2008
Nu har den underbaraste av alla taxar somnat in,
mätt på lyckliga dagar, intressanta upplevelser, översvallande kärlek
och varmt omhändertagande.
Ännu för ett par dagar sedan träffades vi där ute. Hans steg var
fortfarande fjädrande och pälsen glänsande och mjuk i handen. Idag var
stegen tunga, pälsen sträv och lämnade en känsla av smuts på handen då
man klappade honom. Cancern hade hunnit ifatt. Han var inte sig själv,
bara oändligt trött. Det var dags för den sista tjänsten.
En trött liten vift på svansen och han var redo. Vi var där, matte och
jag.
Den finaste, goaste tax man kan tänka sig har gått bort.
