Hur allt började

Jag var åtta år och nyligen hemkommen från krigsbarnstiden i Sverige. Livet hade nu blivit helt annorlunda för mig. Inga stora ytor att leka på med de andra barnen, inga hästar, kor, kattor eller hundar. Där på gården i uppland fanns två hundar. Den ena var en skotsk vallhund = en collie och den andra en bordercollie. Den senare var intelligent och mycket trevlig. Hon ledde korna ut till hagen och stannade vid grindhålet tills lagårdskarln kom och stängde grinden. Denna fina lilla Nita väntade också på oss då vi steg av skolbussen varje dag. Tack vare henne fick jag känsla för hund. Tillbaka hemma i Finland blev allt så förvirrat. Jag hade ingen uppgift och ingen som tog emot mina känslor. Vi bodde första tiden efter min hemkomst i ett mycket litet rum, max 15 kv, skulle jag tippa att det var. Men snart flyttade vi in i ett nybyggt hus pappa, mamma, lillebror och jag.

En dag fick vi besök av en dam från landet. Hon berättade att de hade valpar hemma hos henne. Valpar! Jag visste precis att det var det jag behövde, en hund. Stilla och försynt men med bedjande ögon vände jag mig till pappa med vädjan; Pappa jag vill ha en hund. Vi ska inte ha hund svarade pappa och deras samtal fortsatte som ingenting. Mina ögon följde pappa hela tiden. Till slut vågade jag mig på att fråga igen... och då började pappa fråga lite närmare om dessa valpar. Strax innan denna dam lämnade oss för hemresa sa pappa till henne; Ja, du kan ju komma upp med en valp då de är leveransklara. Jag trodde knappt det var sant, och sen väntade jag och väntade. Men snart fick jag annat att tänka på.

Pappa blev allvarligt sjuk och avled - min pappa som var tryggheten för mig. .dog.

Någon dag senare kom damen , med valpen. Hon visste ingenting om vad som hänt hemma hos oss, tänkte ta valpen med sig hem tillbaka. Mamma ville inte köpa någon valp, visste knappt hur det var ställt med pengar. Då sa jag; Pappa har lovat mig valpen, den är min - och så fick jag den, en finsk spetskille som fick heta Nalle.

Jag var visst för ung för att lära hunden något och ingen handledning hade jag heller. En dag hade mamma gett bort Nalle medan jag var i skolan! Gråt och tandagnissel. Jag fick löfte om en ny hund och så kom Bella in i familjen (Nalle blev strax efter påkörd av en lastbil och dog). Bella var också en finsk spets, olydig förståss. Hon bara gick vidare då man kallade på henne, viftade lite på svansen och sa visst; jag hör dig nog, kommer sen. Ock visst kom hon tillbaka, parat sig med alla tänkbara hanar. En gång hade hon korsat sig med stövare, foxterrier och antagligen skotsk terrier. Alla valpar olika men säkert med renrasiga fäder för det gick lätt att se vad dessa var.

Så fick jag se och uppleva dessa år både valpning, ett huggormsbett och dessutom valpsjuka. Stackars Bobi som drabbades av valpsjukan hade var i ögonen så han ingenting kunde se och hade tuggat sönder sina trampdynor. Vi tog oss till veterinär som sa att hunden inte kunde leva, han skulle avliva den. Jag stod där bredvid och bönade och bad att jag åtminstone kunde få försöka göra någonting för honom. Då fick jag ta hem Bobi. Fick något att torka ögonen med och uppmanades komma tillbaka då jag insett att han inte kunde leva mera. Hur jag än torkade ögonen vällde nytt var fram. Då han skulle kissa och bajsa efter att ha ätit bar jag ut honom på backen. Där på stället gjorde han sitt bestyr och viftade sen på svansen då han var klar för att bli inburen.

Ett par dagar senare fick han flytta till de sälla jaktmarkerna. Vi körde honom ut på en handkärra till skogen och grävde en grop under ett vindfälle. Än idag då jag kör där förbi försöker jag identifiera platsen utan att lyckas.

Så gick åren. Jag ville ha en schäfer. Började samla flaskor i dikena och i soptunnor. Flaskorna från Alco fick man lite pengar för men det tog ju sån tid att få ihop pengar till en hund. Jag var ändå ihärdig och till slut hade jag sparat på alla möjliga vis så det nästan skulle räcka, mamma sträckte till resten. Jag fick min första egen inköpta hund. Hon fick heta Nita som bordercollien i Sverige. Nu var jag 15 år. Jag började kräva lite mer av Nita. Kommandoorden var mina absolut egna, visste ju inte hur man skulle säga, men jag lärde mig mycket om min hund och hundars beteenden. Hon blev till slut ganska lydig. Då jag skulle jobba i Helsingfors och inte kunde ta ansvar för henne längre tog min moster över. Nita överlevde faktiskt henne och stannade sedan hos husse. Älskad hund.

Hund har jag s.g.s. alltid haft: foxterrier, rottweiler, briard, engelsk setter, ett par blandhundar också och så taxar, alla långhår. Jag har också omplacerat en massa hundar, hundar som bara ramlat över mig; Schäfer, boxer, cockerspaniel, welsh springerspaniel, mops, dvärgsnautzer och golden jag minns knappt alla. De hundar jag omplacerat har jag aldrig tagit betalt för. En gång bara tog jag betalt för transporten per tåg till Göteborg för goldenretrievern. Mina omplaceringar har alla kostat MIG mer eller mindre. Boxern betalade jag två kanariefåglar för (den var så mager och ingen brydde sig om den) och veterinärkostnaderna. Den hade fel på törstcentrat så den fick sedan dö.

Det kanske har varit dumt många gånger att inte ta ordentligt betalt (som de gör idag med hutlösa priser på blandrashundar t.ex.) men jag ömmade för hundarna och då var inte pengar det viktiga. Synen på pengar har väl gjort att jag heller aldrig blivit rik.

Taxar har jag haft jämsides med rottweiler, eng. setter och briard. Tax är det som blivit kvar efter ett långt hundliv, Iskas Kamé, en ljuvlig liten kompis.