Arnljot

En fin liten dvärgtax har förts över till de sälla jaktmarkerna.
Han hade fortfarande glädjen, tilliten, behaget , en glad svans och pinnade på där ute på promenaderna ja för glatta livet, såg och hörde bra men hade tänder som borde ha renoverats (kostsamt) och ingen försäkring.

Matte hade avlidit. Han var en älskad hund och hade haft det bra hitintills.
Jag förstår bara inte varför man inte har försäkring på hunden! Nyteckning kan ju inte göras på en äldre hund och det är nu en försäkring kan behövas efter fyllda 10 år.
I det här fallet är största skälet just där till att denna fina hund fick sluta sina dagar, inte på grund åldern drygt 11 år. En tax kan bli både 15 och 16 år (en av mina taxar har blivit 17,3 år).
Att hitta en bra lösning för en äldre hund efter mattes/husses död kan gå. Se på Hiawatha som hittat rätt. Vi möter dem ibland där ute. Hiawatha skriker av glädje då vi ses men ganska snart vänder han ryggen till mig och säger till matte; kan vi inte gå nu? Visst är det härligt! Så kunde det ha blivit för denna taxherre också men försäkringen, försäkringen! Ock jag känner något knöligt i maggropen, i min maggrop. Samvetet är tydligen inte helt tystat trots att situationen blev i det närmaste ohållbar här hemma då killarna började slåss. Kamé ska ju löpa snart, tror jag. Det måste vara därför.

Minnet av en vacker och behaglig hund lever kvar och förhoppningsvis lever alla hans 10 barn också och har fört vidare sin fars goda temperament.

Sidan uppdaterad

2009-01-11 17:53