Stockholms Marathon
I början av juni så åkte vi ner till pojken och hans fru för att se honom springa Marathon.
Han har tidigare sprungit och det var inte kul. Den gången gick han i väggen.
Fötterna var fulla av skavsår och blodiga blåsor.
Dagen före så åkte vi till en sjö och när vi kom hem så grillade pojken lax och bjöd oss.
På bilden är vi på väg för att hämta nummerlappar
Raden av bajamajor var enorm. Intill stadion.
Här studeras banprofil, hur man fäster chipet på skorna för att kunna få tider under loppet via sms.
Det närmar sig.

På bilden är han inne på sitt andra varv. Fortfarande pigg i benen. Efter Västerbron så blev han trött så dom sista kilometrarna gick lite tyngre.
Men han höll i stort sett den tid han planerat. Enbart 8 minuter längre än planerat.
Sonhustrun, maken och jag gick från Gärdet där vi såg honom första gången. Sedan vandrade vi ner till Djurgården. Vi hann fika innan han kom. Där träffade jag också ett av mina före detta dagbarn.
Det kändes som en folkfest. Syrenerna  blommade och det var så vackert den dagen.
Sedan så vandrade vi upp till stadion.
När han kom i mål så kände jag att jag hade glädjetårar i ögonen för han log fortfarande.
Jag hade varit så rädd att han skulle gå i väggen.
Men det var riktigt pampigt när dom gick i mål. Vilken glädje , vilken fest.
Det jag inte kunde förstå var hur äldre gentlemän som nästan haltade fram tog sig lika snabbt fram som dom som sprang.