Gubben och jag firade vår trettioåriga bröllopsdag med att åka till sonen och hans fru nere i Luxembourg.
Vi åkte runt en hel del.
Vi var runt i Luxembourg.
Vi åkte till Belgien, Tyskland och Frankrike.
Men ett minne som jag aldrig kommer att glömma är besöket i Verdun.
Det började med att vi gick in på ett kafe och beställde kaffe och ett gott bröd till.
Sedan så besökte jag toaletten. Upptäckte att man kunde spola fram ny plast på sittringen. Måste testa några gånger. Väldigt hygieniskt.
Inne på kafeet så var det en väldigt mysig stämning. Vackert.Folk kände varandra och satt och pratade. Många var äldre.
Nåväl målet för dagen var skyttegravar.
Vi hittade dit till sist och klev ur bilen.
Redan när jag klev ur bilen så kände jag det.
En otroligt vacker plats så här på hösten. Mäktiga trädkronor med gula löv som singlade till marken.
Men känslan i magen gick inte att få bort. Jag kände en nervositet som när man ska hålla tal eller spela teater.
Känslan blev bara värre och värre. Inte blev det bättre när dom andra gick så jag blev ensam.
Det blåste i trädkronorna och jag blev stående och bara tittade på allt det vackra.
Tills ett löv kom singlande och stack till i halsen.
Jag gick till dom andra.
Jag undrar om man kan känna på en plats att där har en massa människor dött. Ca. 700.000 under första världskriget.Bara på denna plats.
Jag har fortfarande känslan kvar i kroppen.
Sedan fortsatte vi till ett fort. Kan ni tänka er dom hade papper på vad som fanns i fortet på svenska.
Vad som hade hänt där osv.
På väg hem så körde vi genom den franska landsbygden. Det var mörkt överallt inte ens i skyltfönster var det tänt.
Vägen var slingrig och jag funderade om vi någonsin skulle komma hem mer.
