Äventyr i Karelen

Ett slitet och halvmörkt kafé i norra karelen i början av 60-talet. Skulle kännas bra med en kopp kaffe tänkte jag då jag steg in i den rökiga lokalen.
Spanade runt på människorna och interiören och såg något som genast väckte mitt intresse.
Den där speciella känslan jag har för äventyr kittlade till.
En man satt där vid ett bord. Det var han som väckte mitt odelade intresse.
Jag såg näbbstövlarna med de nedvikta långa skaften, den slitna läderjackan, skinnmössan med de nedhängande öronlapparna på stolen bredvid och så den gedigna väl använda ryggsäcken i läder och stålramar.
Hans ansikte var inåtvänt och stelnat i en ensamhet som inte gärna släppte in någon utomstående.
Jag tyckte jag såg en figur från någon gammal finsk film med typ vandrande banarbetare, flottare eller skogshuggare. Jag stannade för skogshuggare, fattades bara att ett barkjärn skulle sticka fram från ryggsäcken så var bilden komplett.
Jag tog min kopp och frågade om lov att slå mig ner just där vid hans bord trots att det fanns gott om plats runt om.
Motsträviga fåordiga svar på mina frågor resulterade dock i att jag fick löfte om att köra honom så långt det nu gick att köra mot hans hem i skogen.
Jag skulle bara hämta min man så kunde vi börja färden. Huset han bodde i skulle nämligen säljas.
Detta ville vi/jag så klart se. Hans kamrat som ägde huset hade avlidit.
Min skogshuggare förvarnade oss om att det var långt att gå, men inte hur långt det egentligen var.
Dessa vildmarksvandrare har ju också en annan uppfattning om vad som är en lång sträcka eller en kort.
Ingen väg fanns, bara en knappt skönjbar stig och märken i naturen att lägga på minnet och ta sikte på för att komma rätt.
Vi skulle ta oss själva tillbaka på återvägen.
Vår väg gick över två kala kullar el. berg el. fjäll kanske och över en mosse man inte fick gå fel på.
En kavelbro eller bara utlagda stockar som sjunkit ner en bit i mossen var vår väg över just där.

Bedövande vackra vidsträckta vyer och milsvida skogar åt alla håll. Stillheten runt omkring gjorde ont i de ovana öronen.
Det var senhöst. Inte en fågel och inte ett bakgrundsljud av bilar ja absolut ingenting hördes.
Kan ni föreställa er det? Det måste upplevas för att förstå, den totala tystnaden.

Ryssland låg där rakt framför oss då vi blickade ut över tunet, väl framme.
Söderut var det åtta km fågelvägen till närmaste granne.
Stockstugan, bodarna, rökbastun, den jättestora ugnen och bordskivan bred som en lagårdsdörr tagen från en enda stor flerhundraårig fura eller var det kanske ek.
Ingen el. Detta allt, att få uppleva var så otroligt och så fantastiskt så jag hoppas detta mitt minne lever kvar hos mig för alltid.

Vi tog oss hem också. Detta var lika otroligt. Tänk att vi inte gick ner oss i mossen eller förirrade oss in på grannen i östers domäner eller träffade på hungriga rovdjur där i skymningen på väg hemåt.
Min man hade ett osvikligt lokalsinne så det var nog därför det gick bra.

Mitt sinne för äventyr var verkligen mättat för denna gång.
Heidi

Har du något du vill berätta och vill ha insatt maila mig.


In ledning