Som tolvårig

Välkommen Gamla tider Adele Lydia Äktenskapsannons Pinsamt Minnen från unga år Resor

Som tolvårig....

flicka var jag lång och gänglig med stora knäskålar. Blyg i större sammanhang men inte rädd för något egentligen.

Jag hade slussats till Sverige två gånger fram och tillbaka och förlorat min far. Jag var alltså ganska erfaren om hur livet kunde vara, självständig och så full av äventyrslusta.

Denna sommar skulle jag få åka och hälsa på min krigsbarnsfamilj i Sverige. Jag gladde mig åt det. Mamma hörde sig för om någon från hemstaden också skulle iväg till Stockholm. Bestämmelserna var nämligen sådana att ett barn under 15 år inte släpptes ombord ensam. Barnet skulle ha en följeslagare, en följeslagare som tog ansvaret. Till slut hittade hon en. Överenskommelsen gjordes, biljetterna köptes, en väska packades. Vi kunde ta bussen till Helsingfors. Mamma som var en människa som alltid kom i sista minuten sprang med mig mot tåget som skulle till Åbo. Vi var sena. Jag skulle åka ensam till Åbo och där skulle min följeslagare ta över nere vid terminalen för överfarten till Stockholm. Nere vid Skeppsbron skulle sedan min svenska familj möta mig. Jag såg fram emot att komma till Sverige igen

......men nu var vi springande på väg till tåget. Jag sprang mycket fortare än mamma. Tåget började röra på sig och jag sprang allt vad jag orkade, mamma blev långt efter. En järnvägstjänsteman hjälpte till med den sista knuffen. Jag var på tåget! - på väg till Sverige. Mamma stod på perrongen med biljetterna i den ena handen och väskan i den andra. Hon ropade något jag inte kunde höra.

Jag gick in och satte mig, mitt emot en äldre dam (som senare delade sina smörgåsar med mig). Ingen sade något just då. Vi stannade till vid nästa station och efter det kom konduktören jag väntat på. Han kom och talade om att mina biljetter och resväskan skulle komma med ett senare tåg och lämnas i på ett namngivet kontor/resebyrå. Väl framme i Åbo gick jag dit men det var ju stängt för dagen. Ingen idé gå ner till båten. Vad skulle jag nu ta mig till, kände ingen i Åbo. Solen stod lågt. Jag var ensam i en främmande stad och bara 12 år och utan pengar.

Där på en gata stod en flicka i min ålder och hoppade hopprep. Jag stannade till för att titta på. Hon frågade allt medan hon hoppade, jag svarade. Vem är du? Var bor du? Vart är du på väg? Till sist slutade hon hoppa och sa: Jag vet, du kan sova med oss. Jag bor på ett barnhem, kom - och så gick vi. Jag fick berätta vad som hänt, ja både en och två gånger allt medan nya tanter uppenbarade sig. Till slut fick vi mat och jag en säng som tilldelades mig i samma rum som den nyfunna kompisen. Nästa dag följde hon mig till kontoret där jag fick mina biljetter och väskan. Vi sa adjö och där gav hon mig en present, en bok. Det var: Hallonmasken av Zakarias Topelius. Den kommer jag fortfarande ihåg men flickans namn har jag glömt.

Nu stod jag då där på terminalen. Jag kunde se båten jag skulle med men följeslagaren hade ju åkt dagen innan. Kön ringlade sig fram och snart var jag framme vid luckan. En stor och tjock tjänsteman med bister syn tittade på biljett och pass och sa med bullrande röst: Och var är följeslagaren? Jag började förklara men blev avbruten med: Då får du skaffa en - och så vinkades jag åt sidan. Nu var goda råd dyra. Tittade mig omkring. Där stod en fryntlig polis. Jag gick fram till honom och förklarade mitt problem. Han lyssnade och gick fram till två tanter som stod i kön längre bort, frågade om de kunde ta ansvar för mig under överfarten. Man säger väl inte nej då en polis frågar så de sa ja, tog mig vid handen OCH SLÄPPTE INTE GREPPET FÖRRÄN VI VAR I STOCKHOLM. En 12 åring idag skulle aldrig acceptera detta men det gjorde man då. Arg var jag och skamsen. Lång var jag också, såg ut som en 14 åring. Det var mycket genant. Jag tog igen oförrätten sedan på natten då jag smög mig ner från kojen och ut på egna äventyr. Nästa morgon satt jag i "bojan" igen. Tanterna började bli nervösa. Skulle någon möta mig? Kunde de verkligen släppa mig lös ensam i Stockholm? Jag lugnade dem och sa att de kunde följa mig till Centralen och hjälpa mig köpa biljett till Dannemora. Sagt och gjort.

Jag åkte och kom fram, tog sedan bussen till Österbybruk och började gå med min väska i den riktning jag trodde var rätt. Vägen var rak och lång, skulle jag komma rätt. Jo då, DE hittade mig. En bil passerade mig - och nästan tvärnitade strax efter. De hade kännt igen mig på sin väg till Uppsala.

Så var jag då där på plats hos familjen, ett dygn senare än det var planerat.

Tant Elsa meddelade mamma i Finland att jag kommit fram. och så kunde ett underbart sommarlov igen börja för mig.