En oförglömlig resa till Etiopien

 

Då jag växte upp slukade jag böcker om djur och natur. Jag blev en ivrig biblioteksbesökare. Fyra platser på jorden ville jag besöka då jag blev stor och det var tack vare alla böcker jag läst. Det var Amazonas, Borneå, Afrika (gärna Lambarene där läkaren Albert S. verkade) och så Sten Bergmans Kamtjatka (och det efter slädhundar som i hans bok). Bara en av alla dessa åtrådda platser har jag besökt; Livingstones och Stanleys Afrika. Detta hände  i början av 80-talet. Jag åkte till Etiopien.

 

Min f.d. svägerska fick en tjänst vid Finlands ambassad i Addis Abeba. Jag blev bjuden komma dit och naturligtvis åkte jag.

Väl där fick jag massor av tid för mig själv för min brorsdotter gick på dagarna i svenska skolan och min svägerska arbetade ju på ambassaden. 

Jag tog kontakt med den evangeliska kyrkan som leddes tillsammans med etiopierna av svenska, norska och finska missionärer (el. snarare biståndsarbetare). De hade sin bas uppe på Entotoberget i Mekane Jesus-kyrkan. De träffades en gång i månaden allesammans för att samtala, be tillsammans och få post hemifrån. Jag fick vara med på en sådan samling, träffade många underbara människor. En av dem Irene Danielsson hade precis varit i Sverige och skulle strax ut igen till Bako, platsen hon var stationerad på. Där var hon som ende västerlänning (så där 5 timmars resa från Addis) verksam som barnmorska. Jag frågade henne om det var möjligt följa med ut. Inte med henne just nu men jag kunde få följa en inhemsk man dit om några dagar. Samtidigt skulle denne man stanna i trakten några dagar så tillbakaresan kunde ordnas också för mig.

Dagen kom då vi skulle resa. Denne man hade en grann blå overall på sig. Då han vände ryggen åt mig såg jag att det stod PINGSTKYRKAN på hans ryggtavla. Det roade mig för mannen var muslim. Vi startade vår resa.

Jag tänker inte berätta om naturen. Det får andra göra, men jag såg några fantastiska apor i träd vi passerade på resan. Det var Gueresor. Helt underbara. Det bubblade av glädje i mig av synen.

Senare i mitt besök i Etiopien fick jag också se Gelada Baboon`s och fåglar, som fantastiska ädelstenar som fladdrade i solskenet, flamingon, vävarfåglar med sina bobyggen, strutsar och så se i billyktans sken hyenan och höra dess skrattande läte.

 

Väl framme efter timmarna på vägen kom vi fram till en by. En by, dit boskapen vallades in till en öppen plats i mitten, ett torg. Framför ingången drog de sedan fram till natten en mur av taggiga buskar som stopp för lejon och hyenor. Utanför en bit ifrån låg sjukhuset, en enkel enplansbyggnad och ännu lite längre bort låg huset där Irene bodde. Hon tog hjärtligt emot mig och så visade hon in mig i ett fint litet rum med en säng, ett kors på väggen och ett fönster ut mot naturen. Nästa dag skulle jag få följa henne till jobbet.

 

Kvinnorna med sina små barn hade samlats tidigt på sjukhusets altan. Överläkaren undervisade dem där med pekpinne på en plansch där de vanligaste barnsjukdomarna var illustrerade.

Sedan började jobbet för Irene. En efter en av kvinnorna kom in och blev undersökta och fick råd. Denna Irene talade orominja med kvinnorna men amhariska med överläkaren. Med mig talade hon svenska och allt som sades översatte hon åt mig. Hon måste ha blivit väldigt trött i huvudet. Vilken människa!

En av dessa dagar hände något mycket glädjande. Hitintills hade alla kvinnor varit så bländande vita i sina vackra etiopiska kläder men den dagen kom en kvinna in som hade ett kläde på sig som var grådaskigt. Hon stack ut - och Irene blev så hjärtinnerligt glad åt att se henne! Hon berättade att denna kvinna hade varit där för sådär tre månader sedan. Barnet hon bar på armen hade då varit eländigt och svagt. Irene hade aldrig trott att det skulle överleva men hade uppmanat mamman att se till att ge sitt barn ett ägg varje dag. Ingen medicin fanns på sjukhuset, ingenting annat kunde hon göra än att ge detta råd. Där i u-land är verkligheten ofta sådan och ändå behövs dessa människor så innerligt väl. I Etiopien är ägg en lyxvara i alla fall i denna provins. Den äts bara som festmat vid bröllop och så. Hur skulle denna kvinna lyckas med att ge barnet ett ägg varje dag? Hon var nämligen en tiggerska. Irene strålade i sin lycka över att kvinnan klarat barnet, barnet som såg litet och spensligt ut men nu hade  pigga ögon. Jag beundrar denna Irene för sin hängivenhet och sin kärlek till människorna och sin uppgift här.

 

Mycket hann jag uppleva redan dessa 5 dagar i Bako. Kanske skriver jag senare igen om vad jag upplevde under min månadslånga vistelse i Etiopien, erfarenheter jag aldrig velat vara utan.

 

Fattig man gör så gott han kan.

 

 

Redan innan jag åkte till Ethiopien talade jag med en dam som varit där tillsammans med sin man. Jag ville veta lite mera om landet än vad som stod i böcker och broshyrer. Detta par reste mycket i

världen och kom då under sina resor till Addis Abeba.

 

Damen berättade nu om en man, en svensk man som bodde  och verkade i huvudstaden, eller hade gjort det då för flera 10-tal år sedan då de besökte Ethiopien. Han, denne man hon berättade om var visst agent för reseföretaget en känd svensk firma  och hade varit i landet sedan strax efter världskrigets slut.  Denna man ville hon att jag skulle försöka få tag på och hälsa från dem. Hon hade undrat om han fanns kvar. Mannen jag skulle söka upp hette Lennart E. Jag lovade försöka men valde att först närma mig honom per brev från Sverige.

 

Jag förklarade i brevet att jag snart skulle komma till Addis och gärna ville träffa honom. Döm om min förvåning då jag efter en tid faktiskt fick svar. Brevet var ett förfinat brev avsänt av en person som fått högre utbildning.  

Det var skrivet med sirlighet och med utsökta humoristiska vändningar. I andanom såg jag honom som en djupt och sirligt bugande fransk musketör med fjäderprydd hatt. Han sade sig se fram emot att träffa mig. Han lämnade ett telefonnummer dit jag kunde ringa. Därifrån skulle han sedan få bud och vi kunde träffas.

 

Så kom dagen då min långa resa till Ethiopien blev verklighet. Fantastiskt att komma dit.

Min svägerska bodde i ett två-eller var det trevåningshus och efter ett tag frågade jag om jag kunde bjuda den här mannen dit. Det gick bra.

 

Så kom han då, med en gammal volvo (den klenod han hade kvar kan jag förmoda)och med alla de intyg man måste ha för att få röra på sig en söndag. Det var militärerna som bestämde och nu rådde undantagstillstånd. Han hade blivit stoppad flera gånger men nu var han här. En mager gammal man med alltför stor kavaj och byxor. Som svångrem hade han ett snöre runt midjan. Kontrasten till min bild av honom, det ursökt vårdade språket och denna figur var omtumlande. Han bjöds slå sig ner i en fåtölj och fick en bägare konjak i handen. Han berättade att han egentligen var påtänkt som diplomat, gått bl.a. i Sorbonne i Frankrike men att han efter världkrigets slut kommit hit. Han hade haft en liten firma i alla år - och inte betalt skatt till staten. Det gjorde inte de andra företagarna heller. Så hade då militären kommit och konfiskerat hans saker och pass. Han hade inte haft någon möjlighet att ta sig ur landet. Han levde nu i misär kunde jag se men själv var han för stolt för att erkänna det ens för sig själv. Han hade några gatuhundar som var hans familj och en uppgift här i livet, att försörja dem. Han tog sig med en handkärra till slakteriet och tiggde lite rester s.s. ben, tarmar och lungor från slaktdjuren, till hundarna och säkert också något av detta till honom också. Så levde denna gamla man, en svensk, Lennart E.

Huset han bodde i hade sönderslagna fönster, berättade en Ethiopisk kvinna senare. Hon arbetade som kontorist på finlands ambassad. Hon visste mycket väl vem denna man var. Småkillarna ute på gatan tyckte det var roligt att retas med honom så han blev arg. Det var de som hade pangat hans rutor, berättade hon också. Inget nätverk hade denne svensk där i Ethiopien. Den enda som tänkte på honom ibland var en lika fattig kvinna som han. Hon kom ibland med en skål soppa till honom.

Jag frågade nu Lennart om han ville få hjälp med att komma till Sverige. Svaret gjorde honom gråtmild men han svarade att han inte kan lämna hundarna. Jag bad honom i alla fall ta kontakt med svenska ambassaden så skulle jag förbereda dem via ett tel.samtal. Det gjorde jag också. På ambassaden hade de aldrig hört talas om honom. Lennart E. ringde dem heller aldrig.

 

Innan vi skildes åt frågade jag om han ville ha något från Sverige, något jag kunde sända honom.

Jo, lite lusmedel till hundarna var hans svar.