Raisas liv

Raisas liv:
ett grymt liv - grymt i sin rätta betydelse och med bara lite rosenröda lyckomoln däri.

Raisa växte upp på 20-talet tillsammans med 7 syskon och en mamma. Förutsättningarna för ett lyckosamt lugnt och bra liv var inte att hoppas på för någon av dem. De var Romer.

Gick Raisa i skola? Ja, men sporadiskt . Raisa lärde sig i alla fall läsa, och skriva någotsånär. Hon lärde sig räkna också och så religion. Resten lärde hon sig i livets hårda skola både då hon växte upp till kvinna och år framöver. Lärde sig motvilligt att hon hade mindre värde än andra. Trots det bar hon huvudet högt.

Raisas hy var matt gyllenbrun, ögonen satt till synes snett som på en asiat. Syntes bäst då hon skrattade. Hon var medveten om detta, tyckte inte om sitt asiatiska utseende men kunde ju inte låta bli att skratta ändå, förståss. Ögonen var mörkbruna. Håret svart och följsamt, långt. Bysten var fyllig, midjan smal och gången rak och spänstig. Raisa var vacker liksom hennes övriga syskon. Hon var alltid iögonenfallande ren och prydlig. Hon sjöng gärna, allt från gamla skillingtryck till ryska romanser och så romska visor med gammalt indiskt stuk och så en del populära schlager. Raisa var en romantiker men också aningen blyg. Hur skulle nu någon lämplig man få tillträde till hennes hjärta? Jo, genom musiken såklart.
Att sitta ner i skymningen och lyssna till den varma rösten åtföljd av Teppos gitarr ledde till att Raisa och Teppo fann varandra och blev ett par. De flyttade in som underhyresgäster i en familj. Teppo lyckades få arbete på ett nybygge (Teppo var något ljusare och uppfattades inte som Rom trots att han var det) och Raisa tog hand om hushållet i familjen där de bodde. Raisa var mycket duktig med matlagning, och kunde med lätthet göra smaklig "soppa på en spik". Hon var mycket uppskattad, duktig, ren och prydlig som hon var. Teppo kom hem efter jobbet och tog nästan direkt fram gitarren och sökte sig via den vidare i stämningar som passade dessa båda. Så sjöng de båda tillsammans. Det blev många sköna gratiskonserter för familjen som njöt av dessa.

Så hände det ofattbara! Teppo hade åkt för att hälsa på sin bror i en annan stad över helgen. Det var där det hände. En bil kom mitt i natten med två män rustade med pistoler. Släktfejden som följde tog slut på två män, Teppo som försökte medla och så hans unga brorson, en 19 åring, båda döda. Raisa blev änka. Det var grymt men inte nog med det...gärningsmännen var hennes egna bröder! Bitterhet och avståndstagande varvat med ensamhetskänslor. Det var ju hennes älskade bröder som hade ryckt bort hennes man. Hon kunde inte umgås med dem. Vem skulle hon umgås med? Samhället runt omkring var ju inte hennes trygghet och familjen där hon bodde kunde väl inte förstå henne riktigt heller - eller kunde de? Om hon åkte iväg någon annanstans? - men vart? Skulle hon träffa på nya hämnare nu då släktfejden blossat upp? Hade hon några band alls till någon som inte tillhörde någon av släkterna? Begravningen då hon ville kasta sig ner i graven själv, förtvivlan och till slut en utslätande utmattning. Rättegången med ytterligare spänningar. Skulle det aldrig sluta? Hade hon något liv alls längre?

Raisa fortsatte hos familjen där hon bodde. Förtroliga samtal i skymningen. Så småningom kom delar av hennes familj och hälsade på och bröderna kunde hon också till slut tala med på något sätt. Då de hade avtjänat sina straff något år senare.

Ungefär ett år efter Teppos död kom ett överraskande brev. En man hon träffat i ungdomen, en man hon tjusat så till den milda grad att han aldrig kunnat glömma henne, skrev. De hade träffats i en hamnstad en kväll bara för flera år sedan. Han arbetade som kock på en båt från ett annat land. Förstulna blickar som ledde till att de gick hand i hand, en kyss. Han skulle höra av sig vilket han också försökte men se hon flyttade till en annan stad så kontakten bröts. För henne var han för fin. Hon kände sig underlägsen. Han hade studerat och var en fin violinist. Att han tagit värvning på en båt var bara lite äventyrslystnad som skulle mättas under en kortare tid. En stor romantiker var han, kunde inte glömma den vackra gäckande romska kvinnan. Hon glömde honom så snart hon bytt stad och så småningom träffade hon ju Teppo.
Tidningarna hade skrivit om släktfejden och Amos följde därigenom allting noga. Han bestämde sig för att hejda sig något och vänta ut det första året efter tragedin och sedan skriva till henne. Det var det han gjorde nu. Hon blev smickrad, besvarade brevet och så var brevväxlingen igång.

Kanske skulle det här vara hennes nya liv? Hon kom ifrån släkten som fortfarande gjorde ont att tänka på. Kanske skulle hon låta sig tjusas och flytta utomlands? Kanske kunde hon få barn för det hade inte förunnats henne att få dem förut? Efter ett tag sade hon ja. Omgående kom fästegåvan på posten: ett vackert silverskrin som innehöll ett fantastiskt vackert halsband, armband och så en ring.
Det rustades för mottagning av fästmannen. Ett tält sattes upp i trädgården. Där skulle de tu göra upp hur det skulle bli, kanske övernatta tillsammans. På morgonen skulle hon tala om ifall den köpta biljetten till Sverige skulle användas eller inte. Så gick det till då Amos hämtade sin brud.
Framtidstro och förväntan i ett nytt land. Det vackra hemmet som Raisa kunde ordna och ställa med som hon ville låg henne varmt om hjärtat. Som hon pysslade! Det låg ett rosenrött skimmer över denna framtid som hade förunnats henne med en omtänksam make som njöt bara av att se på henne. Ock äntligen väntade Raisa barn. Vilken lycka! - Men det blev missfall. Det rosa skimret hon levat i förbyttes till tröstlöst grått men Amos fanns där och försökte stötta, lika ledsen han. Nytt försök, samma resultat. Tredje gången var Raisa under minutiös kontroll och behandling. Det blev en dyrkad son till slut och ytterligare en.

Benjamin och Tino (namnen efter två kända sångare) uppfyllde Raisas alla tidigare tänkta lyckomål. Hon pysslade om dem, var en riktig hönsmamma, lade ner all sin energi på sina söner. Familjen var som ett föredöme för andra.
Men så...Varför började det gå snett för pojkarna och varför blev Raisa rastlös och ville något annat? Hon hade ingen längtan ut till hemlandet eller vägarna som någon kan tro för att hon var rom. Nej hon ville aldrig någonstans. Hennes man missade t.o.m. en gynnsam turnering för sin karriär för hennes skull. Han ville inte resa jorden "runt" då hon inte ville följa med. Turneringen med fiolen fick vara. Raisa ville ingenstans - men hon var rastlös och otålig. Kände sig mindervärdig. Han talade ett vårdat språk som från en annan värld, kunde allting tyckte hon. Själv kände hon sig liten och grå. Pojkarna blev också gediget svenskar, hon tyckte sig inte riktigt nå dem. Sprang alltid ute men kom fortfarande hem den tid de kommit överens om.

Ibland fick familjen besök av andra romer, släkt för det mesta, oftast då Amos arbetade. Raisa kunde gotta sig i det vardagligt igenkännande, lyste upp. Så hände sig att en av dessa, en charmör till man rörde hennes hjärta. Kanske var han lik Teppo i sättet inte vet jag men se de rymde tillsammans.

Då tog det eld i helsike. Amos blev totalt galen av svartsjuka.

Förblindad av svartsjuka bytte han personlighet. Det sofistikerade vårdade språket var borta. Rödglödgat hat av värsta sort gjorde honom galen. Ut i bilen på natten för att planlöst försöka hitta henne med den nya mannen. Pojkarna tvingades med och det natt efter natt. Då älskarens bil hittades demolerades den och smetades full av okvädningsord. Då rätt lägenhet hittades, samma sak. Smet av värsta sort petades in från brevinkastet. Hur skulle Raisa ha vågat vända tillbaka? De båda flydde från plats till plats i månader. Mannen återvände till slut till sin fru och Raisa höll sig gömnd. Tanken på pojkarna gnagde och så snart hon fick tillfälle försökte hon nå dem men det gick ju inte. Amos vakade över dem som över en gisslan. Hur kan en intelligent människa förändras så totalt??

Allt efter som åren gick blev Raisa mer och mer nervös. Som ett jagat djur fick hon inte ro någonstans. Under åren som följde togs hon in för psykiatrisk vård ett flertal gånger. Hon blev aldrig bra.

Pojkarna, de fina jättetrevliga pojkarna med det vårdade språket började båda knarka. Benjamin kom på ett kollektiv och allt tycktes äntligen gå vägen men då han kom ut återföll han i knarket. Den yngre Tino satt i samma träsk. Varför blev det nu så här?
Killarna som ytligt sett var så genomsvenska, som det skulle gå bra för?

De fick ju aldrig riktigt kontakt med moderns ursprung men säkert glåpord ibland för vilka de var ute i samhället och det hur de än uppförde sig. De fann aldrig stoltheten över sitt ursprung. Den kunde ha hjälpt dem. De gjorde vad de kunde för att smälta in i samhället, attityderna fanns där ändå. Så var det ungdomskulturen i storstaden också. Varför ungdomar knarkar kan ha många skäl.
Benjamin tog en sil för mycket.
Raisa var aldrig med på begravningen.

Tino fick sig en tankeställare, flydde till en behandling i Dalarna. Där blev han kvar i flera år, flyttade ihop med en dalkulla och fick två barn, höll sig ifrån knarket, blev troende.

Nu borde allt vara bra. Föräldrarna började också så smått tala med varandra. De började bli äldre, bodde ganska nära varandra nu. Ibland besökte Amos sin förra fru men då satt de ute på en uteplats i närheten av Raisas bostad. Raisa åkte fortfarande ingenstans, var bara hemma eller ute på uteplatsen. Hon hade börjat få svårigheter med andningen också.

En dag fick hon inte svar på telefonen då hon ringde Amos. Han låg död i badkaret. Raisa åkte inte till begravningen.

Snart var det Raisas tur. Andningssvårigheterna visade sig vara lungcancer.
Då hon insåg att nu bär det hän började hon placera sina få ägodelar till höger och vänster. Mattor, tavlor, husgeråd, prydnadssaker allt gav hon bort, bara det absolut nödvändigaste lämnades kvar.
Den åldrade Raisa visste precis när det var dags läggas in för gott på sjukhuset. Knappt en vecka senare fick den olyckliga Raisa flytta för gott och äntligen ro för själen. Frid över hennes minne!

Skönt hon slapp vara med vid begravningen för älsklingssonen gick där omkring nerknarkad igen. Hans två halvvuxna barn försökte ta hand om honom och ett tredje sent tillkommet litet barn satt på armen. Han vägrade släppa det.

Mitt hjärta gråter då jag tänker på dem och det liv som blev deras.

Tänk på vilka fördomar ni och vi alla för vidare och bygger på i obetänksamhet. Hejda er tunga. Det är faktiskt diskriminering! Tänk om!

Vad vet vi om människan som står framför oss eller som ringer på en annons? Absolut ingenting! Inte frågar du i telefon om han är halt, lytt eller lam bara han kan köpa bilen. Varför frågar du inom vilken grupp han är född? Hur kan du veta hurdan just denna person är? Ingenting vet du bara för att du kan se att han är zigenare eller rom.

Bryter han mot lagen så anmäler du honom om han sen är gul eller blå, annars är han OK tills du kan bevisa annat.