|
En gång i
början på 80-talet skulle jag åka och besöka en ungdomsledare och
pastor jag inte träffat på massor av år. Han betydde en hel del för
mig då när jag växte upp så jag ville gärna återknyta bekanskapen nu
då jag helt apropå träffat på honom igen. Han bjöd mig till deras
sommarstuga ute på en ö och förklarade vägen. Sommarstugan skulle vara
lätt att hitta. Sagt och gjort: en väninna följde med och så åkte vi.
Väl framme
på Gräsö trevade vi oss fram i det somriga och lantliga landskapet och
hittade snart rätt.
Sommarstugan var ett typiskt missionshus i alla fall utifrån sett. Vi
blev hjärtligt emottagna av Erik och Elvy och gick snart husesyn. En
del av kyrkan hade innertaket sänkts på. Under detta fanns sovrummen,
köket, toaletten och bastun. Stora salen med sina takkronor och hela
den höga gaveln som inte längre hade ett framträdande kors som
blickfång var som det alltid varit. Istället för kors fanns en stor
nykterhetsflagga från 1900-talets början (tror jag visst) draperad på
korsets plats. Kyrkbänkarna var borttagna och ersatta med olika
grupper av soffor och bord, säkert gott om plats för 25-30 personer.
Denna
kyrksal var högst ovanligt möblerad men inte alls så tokigt.
Vi hade
mycket att samtala om och gjorde det också men vi erbjöds också
använda oss av bastun. Som finländare kan man ju bara inte tacka nej
till bastu så visst nyttjade vi den senare på kvällen.
Jag älskar
bastu och vill ha den riktigt het. Det är bara det att jag inte kan
sitta där så länge för då mår jag snart illa och måste avbryta annars
svimmar jag. Denna gång börjar jag gå ner för laven, kännde att nu bär
det iväg. Måste komma ut i svalt rum, går vidare - och svimmar. Då är
jag ute i "kyrksalen". Allt går runt, det bubblar i huvudet och
snurrar. Någonstans uppfattar jag att Erik kommer till hjälp och min
väninna lägger en handuk över min nakna kropp. Jag tittar upp och ser
kyrktaket och gaveln med flaggan. Rummet känns som en kyrka och jag
ligger där i kyrkan sprittis, känns nästan som ett helgerån.
Så
småningom kvicknar jag till riktigt och kan ta mig upp. Inför Erik
känns allt väldigt pinsamt.
Men att
svimma är inget nytt för mig. Under skoltiden svimmade jag varje år
ett flertal gånger. En gång skulle vi arbeta med en skolpjäs vi skulle
framträda med. Flera aspiranter fick visa upp sina färdigheter för
huvudrollen Snövit. Det var jag som fick rollen- för att jag kunde
svimma så bra. Den gången var det inte pinsamt. Det var det i
missionskyrkan på Gräsö
|