Vänlighet och hjälpande händer lämnar spår

Under ett långt och för det mesta fattigt liv har jag råkat på människor som förstått min/vår belägenhet och faktiskt hjälpt då det varit svårt och det på ett fantastiskt sätt.

De jag först tänker på är fam. Hannula som bodde i Kungsby i Finland. Vi kom dit en gång, knackade dörr för att försöka försörja oss och våra barn. Det här var precis i början av 60-talet. Vänligheten som strömmade emot oss som en varm sommarvind, sopade bort det verkligas bistra kyla! Vi var hungriga efter en dags strävan, hade inte sålt just någonting.
Denna vänlighet vi helt plötsligt stötte på gjorde oss stumma. Sakta mjuknade våra sinnen och med tacksam förvåning sattes vi till bords med dem. De sjöng för oss, köpte och gav oss som färdkost en bit fläsk de hade nersaltad i en tunna i förstugan.

Denna underbara familj lämnade outplånliga spår hos oss. Detta inte bara p.g.a vad vi upplevde under detta första besök hos dem. Främst var det för deras varma Gudstro som bar dem -och som kom att hjälpte också oss. Mycket mer finns att berätta om denna underbara familj och vilken välsignelse de medverkade till att sprida omkring sig.

Vi levde under en mycket utsatt situation i min hemstad dessa år. Jag ville till Sverige men inga pengar fanns. Hur skulle jag göra för att få oss dit? Till sist svarade jag på en annons, fick svar och begav mig med gamla Birger Jarl (tror jag det var) till Stockholm.

En man i morgontofflor mötte mig på den för mig sedan tidigare välbekanta kajen. Nu var jag inte en 12-åring längre men lika oförvägen som då. Nu hoppades jag på ett jobb. En 2-årig son hade jag med mig. I Finland tog min mor hand om barnen och min man försörjde dem via arbete på ett bygge. Jag hoppades kunna ordna till det så vi kunde flytta till Sverige, kanske ganska snart. Den här mannen i morgontofflor skulle ge mig jobb (men egentligen var det nog en kontaktannons han skrivit). Han visste om barnet, men se hur det nu var så hade han inget jobb att erbjuda. Han hade förespeglat arbete för mig men allt var ju på planeringsstadiet. Han började i alla fall där på stället ringa runt för att ordna något åt oss. Till slut fick han napp, berättade för mig om ett Hotel/pensionat vid Humlegården. Jag samtyckte till att börja arbeta där och ha pojken med mig. Han körde oss dit. För att göra en lång historia kort så gick det inte att arbeta där. Jag fick aldrig några tidscheman så jag visste när jag kunde gå ut i solskenet med min son, inte veta något om lön och arbetade från tidig morgon till sen kväll varje dag. Jag krävde få besked men fick inget. Till slut satte jag ett ultimatum till nästa dag att om inte så...På kvällen nämnda dag frågade jag på nytt utan resultat...och deklarerade då att nästa morgon klockan 7 kommer jag att lämna hotellet.

Nästa morgon plockade jag ihop det som var mitt. Innehavarens halvsyster, oäktingen i innehavarens fina familj (som också utnyttjades som i det närmaste obetald arbetskraft) stod och grät och vädjade: Lämna mig inte ensam med allt det här! Tyckte synd om henne men det förändrade inte mitt beslut. Jag stuvade in i den minimala hissen sittkärran för barnet och på den min väska. Klämde oss in och åkte ner. Vi stod på gatan igen. De små slantar människan lämnade mig skulle inte räcka till båt och bussbiljett hem. Ett telefonnummer hade jag som jag hoppades på men var rädd att det var för gammalt. Jag sköt kärran framför mig med barn och bagage och gick till Centralstationen.Därifrån skulle jag ringa.
Så stod jag då där och förstod mig inte på telefonautomaten. Hejdade en man, en finsk man visade det sig. Kunde han hjälpa mig med automaten. Det gjorde han men telefonen var visst trasig. Människor strömmade förbi till sina jobb. Dit skulle den här mannen också. Jag måste ta tillfället i akt och tala med honom och det genast. Jag berättade om min belägenhet. Han lyssnade och sa: Ett ögonblick så ska jag gå och ringa min flickvän. Han gick och kom tillbaka! Berättade att jag kunde få bo i hans lägenhet. Själv skulle han bo t.v. hos flickvännen. Jag blev själaglad. Vi åkte iväg till bostaden som låg vid tunnelbanesträckningen till Hässelby. Han installerade mig och min son i lägenheten och gav mig nyckeln. Så lämnade han pengar på bordet också och sa: Ta de här och köp mat. Du kan betala tillbaka sen då det ordnat sig på något sätt för dig. Vi ses om en vecka för jag väntar post då. Så var han borta. Denna medmänsklighet! Mannen jag sedan länge glömt vad han hette är också en jag aldrig vill glömma. Medmänsklighet finns hoppas jag, fortfarande. Hur det är idag vet jag inte men jag har ytterligare fantastiska händelser att berätta om där en utsträckt hand betytt mycket.