LYDIA

Tredje december och Lydia.

Det finns säkert många fina och mjuka Lydior kvar i landet eller kanske små fina flickor som heter så men den Lydia jag tänkte berätta om nu var både blyg och sträv. Hennes liv tog slut i början av 60-talet. Lydia var min mormors syster.

Lydia var äldst av en syskonskara på fyra. En av dem, Viktor försvann ur kyrkoböckerna i 2 årsåldern så vad det blev av honom vet jag inte men de övriga växte upp tillsammans. Mamma Matilda var en liten amper kvinna som hade skinn på näsan och det behövdes för hon fick klara försörjningen själv för det mesta för sig och barnen. Hon stod på torget i Nådendal och sålde läkeörter men följde också tidvis mannen som i sin tur följde järnvägen där den byggdes. På det viset kom den lilla familjen att flytta ganska ofta. Skolgången för barnen avklarades ändå i Kuopio, en mellanfinsk stad inte så långt ifrån ryska gränsen. I den staden levde
Minna Cant,
en författare och lärare som agiterade för kvinnors rösträtt (finland blev också det första land i norden som fick kvinnlig rösträtt tack vare henne). Lydias syster Agda hade henne som lärare i skolan men om hon också undervisade Lydia känner jag inte till. Hur detta påverkade systrarna, Minna Cants närvaro, kunde nog märkas på Agda men knappast på Lydia.

Det var nog lite synd om Lydia som var så blyg. Hon skulle säkert inte hitta någon man att gifta sig med så strävan var att hon skulle få en symaskin som kunde försörja henne. Hur DET gick till känner jag inte heller till men så länge jag kan minnas har jag alltid hos mormor och "moster", som bodde tillsammans efter mormors separation från sin man, sovit dagssömn till symaskiners surranden. "Moster" var korsettsömmerska i hemmet.

Detta hem bestod av ett litet rum med ett fönster och en spis med kupa, en tvättlavoar, en vedlår, en smal garderob, ett bord, en säng och en liten byrå och två stolar. Jag var ofta där som liten på dagarna så varje detalj i det lilla hemmet på kanske 12 kvadratmeter minns jag i detalj..

Senare upptäckte jag att "moster" gluttade bakom gardinen efter en viss man. Hennes ansikte blev som förklarat då hon fick se en skymt av sin åtrådda lektor F. Detta var det närmaste hon kommit en man, känslan av kärlek, en platonisk sådan. Denna kärlek gav hennes ansikte lyster men i övrigt var hon sträv och hade svårt att ta emot en vänlighet. Vid sällsynta tillfällen tog hon fram en liten klut ur sin gömma, en förklädsficka eller en kasse och bjöd. Det var små syrliga karameller. En, möjligen två kunde man få vid dessa speciella tillfällen.

Moster var svår men jag tyckte trots allt om henne för att hon fanns där och trots att hon inte gav mer av sig själv än dessa sällsynta karameller.

MEN vilket futtigt liv! - tycker jag i alla fall. Säkert är ändå allt liv värt att levas.