Välkommen  Gamla tider   Adele   Lydia   Äktenskapsannons   Pinsam   Minnen från unga år  Resor Kaukasus

Finska krigsbarn  Gunborg  Raisa

 

Kaukasusminnen.

Av alla platser på jorden har jag längtat till de udda platserna.
Någon gång 70-80-talet åkte jag alltså med en vandringsgrupp till Kaukasus, en karg och storvulen plats.

Vi landade med ett plan i Tiblisi, Georgiernas "huvudstad". Tittade på staden och gick på deras intressanta kulturmuseum där vi fick en uppfattning om just kulturen i denna kristna landsända i det stora Sovietunionen.
Vår guide var duktig men höll oss också strikt samlade. På kvällen då vi installerat oss på hotellet började några av oss i all stillhet protestera mot "tvångströjan", vi flydde ut på egna strövtåg. Denna första kväll sökte vi oss upp mot höjderna, upp mot en linbanetopp för att se ut över landskapet. Klättringen var brant och besvärlig och väl uppe var till vår besvikelse hela linbanan omgärdad av högt stängsel. Nu hade skymningen börjat sänka sig. Det var för långt att gå runt för att hitta en väg så vi måste ta oss ner samma väg vi kommit upp. Rullande småsten hela tiden under våra fötter. Flera av oss hade sommarsandaler på sig. Detta var den värsta nedfart jag nånsin varit med om. Vi fick kasta oss mot de skuggor vi såg, spänsliga små träd, för att klänga oss fast vid för att inte tappa fotfästet. Mitt i alltsammans började det regna. Inte ett stilla sommarregn utan ett skyfall dränkte oss i mörkret som blev nästan nattsvart. Vi ropade till varandra för att hålla oss samlade. Alla var vi mer eller mindre märkta av upplevelsen då vi med våtklibbande kläder kom fram till hotellet.
Nästa dag fortsatte vi med en buss som skulle vara vår trygghet under större delen av resan. Den förde oss till en plats därifrån vår vandring förde oss vidare genom en dal eller över ett mindre berg. På andra sidan väntade sedan bussen på oss. Så fortsatte vår resa, ibland mera bussfärd, ibland mindre. En dag kom vi till Kazbeg, ett litet samhälle med gator där grisarna gick och bökade. I gathörnen fanns en högtalare som spelade marscher och där det ropades ut propaganda hela tiden. I Kazbeg fanns också ett museum och en stor staty över Stalin. Många bilar vi såg i regionen hade en bild av Stalin i bakrutan på bilen. På museet hade vi fått titta på gamla foton, man förstod att detta folk varit både herdar och krigsfolk med stor kunskap om hästar. Första kvällen gick vi där i samhället några stycken, önskade att vi fått se någon ryttare. Det var stilla och tyst. Den evinnerliga högtalaren var konstigt nog tyst. DÅ i tystnaden hördes hovar som närmade sig. Det hördes att det var något annat än bara en förflyttning och så helt plötsligt var han där! En ung ryttare som tränade högre skolans dressyr! Han var vacker, han var ung, hästen liten och smäcker och dessa två fungerade som en enda tanke. Det kändes upplyftande att vända om till hotellet efter denna korta men suveräna uppvisning vi haft turen att få uppleva.
Fåren och getterna vallades igenom Kazbeg. Vallningen i bergen sköttes turvis av dem som ägde dem. Desto fler ägare desto mer sällan behövde en familj ta ansvar för hjorden. Stora kaukasiska herdehundar följde med. Vi hade med oss en sån härligt stor och trygg herdehund då vi vandrade en dag. Ibland var den först av oss alla, ibland sist. Då vi rastade för att äta vår medhavda matsäck vi bar på våra ryggar satt den en bit ifrån, väntade lugnt på att kanske få något den också. Bröd ville den inte ha men ost gick bra. Antagligen var den uppfödd på får och getkött.

En av dagarna i Kazbeg gick gruppen upp för ett mycket brant berg, eroderat förståss med samma rullande stenar vi redan bekantat oss med i Kaukasus. Vi tog oss upp till en kyrka som stod på toppen av berget. Varje midsommar gick hela befolkningen dit upp för "ymnighetsgudstjänst". Det sades att den som inte orkade upp dit längre skulle dö innan nästa midsommar. Kanske var det så. Alla höll igång in i det sista och jobbade på tills orken tog slut.

Den sista dagen där i Kazbeg innan vi fortsatte till en annan region gjorde vi en vandring igen. Den här gången hade gruppen med sig en herde som skulle plocka ut ett lamm från flocken de skulle stöta på. Han slaktade och tillredde också lammet där på plats. Gruppen åt där uppe i bergen men vi var fyra stycken som hade stannat nere i dalen. Vi var aldrig med där uppe. Ett äldre par stannade på sitt rum på hotellet, mannen som var rätt gammal var risig, hade fått diarreè. Detta oroade de anställda där på hotellet. Vad skulle hända dem om den gamla mannen rent av dog? Ingen läkare fanns. De skickade efter en lokal koppare, knackade på dörren och ville koppa honom. Undrar om de visste att det var diarreè (för att tappa blod kan ju inte hjälpa en med denna åkomma) eller ville de bara göra någonting med de få resurser de hade? Hustrun till denna man stoppade dem i alla fall med ett kraftfullt Njet. Hon var själv läkare och det försökte hon säga dem. Det blev inget koppande av. Det manstarka följet fick vända åter. Nästa dag lämnade vi Kazbeg, åkte till Odzhonikitse (hur det skrivs har jag ingen aning om men så minns jag orten) och därifrån med inrikesflyget till Leningrad och så hem.
Ett litet kuriosa: En forskare från Lund som var med i vår grupp påstod att han ALLTID blev stoppad i tullen. Vi hade svårt att tro det, någon ville slå vad att han inte skulle bli det denna gång. Joho, denna svenska man blev också nu särskilt kollad av tullen. (Är det månde samma sak som att någon alltid vinner småvinster på lotter och andra aldrig?) Vi kom hem i alla fall och forskaren från Lund hade med sig en preparerad kaukasisk näbbmus i bagaget. Han forskade på näbbmöss.