|
Gunborg - vem var hon?
Hon växte upp
vid förrförra sekelskiftet. En spädlemmad liten ängslig och drömmande
flicka, söt. Hon hade vackra smala händer och fötter, verkade ha kommit
lite fel i denna robusta och hårda värld.
Så satt hon
också ofta lite för sig själv om än mitt i syskonens stoj och glam, drömde
att hon var en fin prinsessa. De bullriga lekarna var ingenting för henne,
kunde inte heller kasta en boll. Hon bara satt där och drömde. Ibland
ritade hon små underbart fina teckningar, älskade konst i vackra former
och färger. Läste nästan allt hon kom över; romantiska romaner, grekiska
gudasagor, deckare och så förstås bibeln.
Gunborg tog
till sig rättesnörena hur man bör leva i denna värld från bibeln, alltså
kunde hon inte ljuga, inte det minsta. Älska din nästa som dig själv
försökte hon också tillämpa praktiskt. Sin barnatro/Gudstro kom hon att
bära med sig allt ifrån dessa första år i föräldrahemmet.
Föräldrarna
tillhörde den tidens borgerskap. Damerna i staden gick i långa klädningar
med blusar höga och strama i halsen, gärna med ett smycke just där bland
spetsarna. Håret var konstfärdigt uppsatt men med den där sedesamma
mittbenan. En hatt skulle det vara och ibland en rävboa runt halsen.
Herrarna var i en klass för sig, samhällstillvända, beslutande, startade
nykterhetsföreningar och sportklubbar. Gunborgs pappa var en sån.
Gunborgs pappa var en kvinnokarl. Han reste en del och var omsvärmad av
kvinnor. Kanske var det inte så konstigt att han gjorde sina erövringar
och det trots att barnaskaran där hemma bara växte och växte. Snyggt
skulle det göras men visst visste stadens medborgare vad som pågick.
Det föddes också flera utomäktenskapliga barn som han var pappa till.
Barnen födda i äktenskapet brydde sig inte om dessa nya syskon men
Gunborg underlät aldrig växla några ord med dem då de som halvvuxna och
vuxna träffades t.ex. på gatan i den lilla staden. En av dessa
extrasyskon var på några månader när nästan jämngammal med Gunborg som
var äldst. Dessa två fann varandra trots att de var väldigt olika till
sättet: Gunborg romantisk och konstnärlig, Aina jordnära och praktisk.
Äktenskapet mellan föräldrarna höll inte. De separerade. Gunborg stod
redan på osäkra egna ben. Syskonen flyttade till olika fastrar därifrån
de snart tog sig vidare.
Någon av dem fick avbryta sin flickskola, fick börja stryka skjortor på
ett tvätteri istället. Borta var borgarlivets bekvämlighet med köksa och
barnsköterska. Det blev hårt för dem som inte stod rycken. Gunborg hade
definitivt inte några vassa armbågar, det som hade behövts. Hon fick ta
de jobb som gick att få. Det blev att mjölka kor, bli hunsad i ett
storkök för att hon inte var snabb nog eller bära upp murbruk via
rangliga trappor på ett nybygge.
Oftast blev det att slita som murarhantlangare, både sommar och vinter,
i köld och blåst var värst. Näsan blev illröd. Smärtsamt för henne detta
med näsan, hon som under barnaåren drömt om en prinsesstillvaro, ville
vara fin. Detta med näsan var jobbigt. Barn kunde ropa efter henne
fyllkärring p.g.a. denna röda näsa. Det var sannerligen inte lätt att
leva . Som tur var var hon ändå en positiv människa i grunden, som gärna
ville tro gott om alla. Hon tog mest illa vid sig då hon var trött,
frusen och sliten av det hårda arbetet - och det är väl mänskligt?
Det var
oroligt i Finland dessa Gunborgs ungdomsår. Hennes två systrar och deras
fästmän, två bröder, togs till fängsligt förvar av polisen, anklagade för
spioneri. Männen hade lyssnat på ryska sändningar från hemlig undangömd
radio.
Gunborg, hon
och ingen annan ..gick till presidenten och bad om nåd för sina systrar.
Hon kom inte ända fram men fick framföra sin förtvivlade vädjan.
Om systrarna också lyssnat på radion, om bevis inte fanns mot just dem
eller om Gunborgs vädjan hjälpte vet ingen men systrarna blev släppta. De
två bröderna arkebuserades.
Trots denna
turbulenta tid njöt Gunborg av livet, naturens alla färger, en stilla
vattenyta, plockade gärna några oansenliga blommor i en kanske sprucken
kanna eller burk.
Pengar var det
ont om och då det inte fanns jobb var goda råd verkligen dyra. Hennes
syster Aina kom på att sy förkläden och frågade Gunborg om hon kunde tänka
sig gå runt och knacka dörr. Jodå hon skulle försöka och denna
gårdfarihandel tog hon sedan till många gånger i livet då det var knapert.
Det var svårt med pengar men till saken hör också att Gunborg inte riktigt
kunde hantera dessa pengar eller kanske rättare sagt inte ville inordna
sig livets hårda villkor. Detta behov av konst att se eller äga någonting
vackert, någonting att drömma sig bort genom var något väsentligt hon inte
ville vara utan. En gång då hon precis fått sin sista avslutande lön från
det bygge hon jobbat på gick hon direkt och köpte den lyx hon länge velat
unna sig, ett par vita näthandskar. Det var september månad och sista
lönen hade hon i handen. Vad skulle hända sen? Var skulle nästa pengar
komma ifrån? Det fanns inga arbetslöshetskassor...men hon fick sina
näthandskar hon drömt om! Kanske hjälpte de henne över oron och
besvikelsen över att vara tvungen sluta.
Kärleken då?
Hur gick det ihop för Gunborg detta med köttslig kärlek och bergfast tro
på Gud? Jo, hon resonerade som så att om kärleken var stark och bärande så
var det inte fel att ge sig hän. Hon ville ju varje gång gifta sig...-och
Gud ÄR ju kärleken! Gunborg var ofta kär men kärleken sägs vara blind och
så var det nog i Gunborgs fall. En snygg och trevlig man hon tyckte om och
gärna velat ha till man gifte sig med en annan, en annan som hon umgicks
med drack sprit alltför mycket, träsprit till slut i glada vänners lag.
Han dog av det, en annan i sällskapet blev blind. En tredje man hon
älskade, Ivan, var krigsfånge på en bondgård där hon arbetade. Han
utväxlades, skickades till bådas förtvivlan till Sovjet, hördes aldrig
mera av.
Då Gunborg var
kär kunde hon ta danssteg på gatan av pur lycka och då allt tog slut grät
hon högt och förtvivlat på nätterna.
Hon levde med
alla känslor. En gång simmade hon ut till en ö. Utan baddräkt klev hon
försiktigt upp ur vattnet och gömde sig i vegetationen. Där inne fann hon
en underbart solig och varm glänta. Glädjen över livet överväldigade
henne. Hon började dansa för sig själv där på ön uppfylld av denna
livsglädje. Då prasslade det till. Hon blev rädd, skyndade sig snabbt
tillbaka till vattnet och simmade från ön. Långt senare fick hon veta vad
det var som skrämt henne. Det var den man som på nästa danstillställning
bett en annan man presentera dem för varandra. Han hade kommit med båt
till andra sidan av ön och sett henne dansa där i solskenet. Ville nu bli
närmare bekant.
Ändå senare
kom den mannen att bli far till hennes två barn. De gifte sig också så
småningom.
Det som var så
fantastiskt med Gunborg var det att hon inte nedvärderade någon människa,
inte någon. Hon kunde inte förstå homosexuella men hon nedvärderade dem
inte, en katolik ville hon gärna predika för liksom en muslim men hon
nedvärderade ingen, inte zigenare, inte prostituerade, ingen. Aldrig
talade hon illa om någon heller och skvaller befattade hon sig inte med.
Obrottsligt
ärlig, rättrådig och sannfärdig var Gunborg.
Det sista hon
sa här i livet var: Nu är jag färdig flytta hem.
Det gjorde hon
också knappt två dagar senare.
Gunborg blev
90 år
Tanken på landet där ovan hade hållit
henne uppe många gånger under hennes liv. En "hemlandssång" s.s. Jag har
hört om en stad ovan molnen....eller den här var med henne alltid som en
realitet:
Bortom stjärnehärens värld
i ett land med evig fröjd
är Guds stad ett nytt Jerusalem.
Ljusomstrålad är den höjd
Där min Jesus mig berett ett hem.
ingen natt skall vara där.
Jordens oro når ej detta sköna hem.
i det strålande Jerusalem.
När jag nått den stadens port
längtar jag att först få se
Honom som min syndabörda bar.
Jag vill se hans kära drag
och min hyllning Honom ge
som från syndens makt mig lossat har.
( Om någon känner till sången och flera
verser, kanske har noter, var snäll tag kontakt med
Heidi)
|