Nu tänkte jag berätta om två människor jag mött och deras historia. Den börjar på 60-talet.
Min man och jag gick ofta en sen promenad i hemstaden. Vi hade sett ett "vinddrivet" par hålla till i stadsparken, ofta lite högljutt som det brukar bli då sprit är med i bilden. De var inte ensamma alla gånger. Denna dag satt de dock där ensamma.

Min mamma som var mycket okonventionell, uppfattade och erkände alla människors lika värde, hade pratat med kvinnan och bjudit henne på kaffe hemma hos sig. Mamma bodde i samma hus som jag med min familj. Vi hade alltså också träffat henne och visste hennes historia.

Denna kvinna, Ade´le hade vuxit upp på barnhem och därefter fått en sjukvårdsutbildning. Hon var duktig på jobbet, självmedveten och målinriktad, dolde en sårbarhet, som vi ofta gör. Så träffade hon då en man som hon blev djupt förälskad i. Hon blev med barn, kände sig tvungen lämna barnet på barnhemmet för att kunna arbeta. Hon hade ju heller inget nätverk av släktingar och vänner. Mannen for ut på sjön. Till slut fick hon ett brev - där mannen avsade sig både faderskap och bekantskap. Ade`le blev djupt kränkt och deprimerad. Efter en tid hade hon beslutat sig; hon tillgrep en laddning sömnmedel från jobbet, tog dem kvällen innan sin lediga dag - och hoppades slippa vakna mera. Hon ville dö ifrån alltsammans.
En arbetskamrat anade dock oråd då hon inte öppnade efter ihärdiga knackningar på dörren. Hon sökte upp gårdskarlen som gick in med nyckel - och så fick Ade`le först medvetslös påbörja en mödosam vandring tillbaka via sjukhuset.
Hon fick sparken från jobbet för att hon hade tillgripit medicinerna. Hon var/kände sig helt ensam i världen.

I samma stad gick en man omkring, lätt lutad, lång och alltid med ett leende på läpparna. Han var en riktig spelevink, fick alla att skratta. Ingen kunde väl tro att han var olycklig och oförmögen att be om den skilsmässa från hustrun han helst av allt önskade. Han hade en flicka han inte ville svika. Hans dilemma och otillräcklighet ledde till sprit och åter igen sprit. Till sist var han inte välkommen hem längre och
till slut träffades de här två. Blev ett par, ett hemlöst par.

Det var så vi såg dem där på parkbänken den där sena septemberkvällen.

Min man som ömmade för utslagna, alla samhällets utstötta, sorgsna och eländiga vände sig mot mig och sade, bara två ord: Ska jag? Vi kände varandra så väl så jag visste precis vad han ville göra. Jag sade naturligtvis JA.
På det viset blev det att vi bjöd dessa två komma till oss på julafton och fira jul med oss. De fick bara inte vara berusade, för barnens skull och för oss alla.

Julaftonen kom. Först kom Ade`le, spiknykter. Hon travade oroligt fram och åter, väntade på Per. Till slut kom han. Vi kunde se honom på långt håll att lite var han allt påverkad. Adèle var övertygad om att de nu skulle vända tillbaka till ingenstans. De skulle ju inte få vara påverkade. Han kom, med ödmjukt böjd rygg, tittade ner i backen. I den utsträckta handen hade han en, den minsta tänkbara lilla röda tulpan - och sade GOD JUL. Glömmer aldrig den där tulpanen - och visst fick de stanna.

Vi hade en glädjefylld jul den gången med julgubbe och allt (i Finland säger vi julgubbe istället för jultomte för julklappsutdelaren).

Hur gick det sen då? Jo, Ade`le fick jobb på annons i Södertälje (jag fick glädjen att låna henne pengarna för överfarten, som hon återbetalade från första löningen) och Per kom något senare och fick jobb på Scania. Ade`le fick hem sitt barn och så fick de en gemensam son också. ALLT ORDNADE SIG TILL DET BÄSTA.